Lapp Gate

A picture from Björkliden a few weeks ago. See the mountains forming a "U" in the background? They are called The Lapp Gate, and is one of the most famous sights in the Swedish mountains.

Facts about Sweden

Some things you perhaps didn't know about Sweden.

• In the wintertime is it very dark here. The sun gets up at 9 am, and down at 3 pm. But on the other hand it is very light in the summertime. Then the sun rises at 4 am and sets at 11 pm. In the northern parts of Sweden the sun is shining all day and night in the summertime, and in the wintertime it is more or less dark the whole day. This is because Sweden is so close to the North Pole. Look at a map to see how far north we are and compare to where you live! The climate is OK because there's warm water from the south flowing up in the sea near Sweden and Scandinavia.


• The first inhabitants of Sweden were the Lapps. Some of them still live in Lappland and other northern districts of Sweden. Their traditional way of life includes breeding reindeer in the mountains.


• A handicraft we do here is a sort of mug, inspired by the lapps. We call it "kåsa". You can see a picture of a "kåsa" here. Elsa made it in school.


• More handicraft: Do you use wooden butter spreaders? We do. Here's a picture.


• In every Swedish home there's at least one cheese slicer. We've understood that they are not common outside of Scandinavia. The one in the picture is made of reindeer horn.


• In the end of June is when we have the longest and lightest days. That's when we celebrate Midsummer evening. People leave the cities if possible and meet for parties in summer houses in the country side. We eat fresh boiled potatoes and different kinds of herring, meatballs and for dessert lots of strawberries. The Swedish strawberries are said to be extra sweet, as they get so many hours of light every day.


• We don't have the Swedish Fish candy here! We didn't know what it was before we saw it in the U.S. last summer.

Näsan vänd österut

Bilden av hemma dyker upp i huvudet allt oftare. Först med lite suckar i släptåg; tidsomställningen som sägs vara värre österut, det instängda huset och tomma kylskåpet. Föreställer mig ilsket trätande över halvtömda resväskor.

Men sen har vi ju känslan av trägolvet mot fötterna, färgerna som säger välkommen hem - vårt alldeles egna lilla bo! Med myggfönster som vädrar ur värsta värmen och halmdoften, kanske lite ruccola som inte blommat över. TV-fåtöljen som väntar på att få omfamna lilla H i total avkoppling - hon som längtat hem mer än vi andra. Jag ser fram emot att se henne där när jag går förbi med det ena och det andra - exempelvis de 55 procent av packningen jag inte använt.

Oaserna i Ottawa

Nu sitter jag i en soffa i Ottawa, Canada, och helgar AC:n. Har förstått att den kunde behövas hemma också. Vi är nu inne på resans sista kapitel. Får emellanåt signaler från autopiloten som tydligen helt på egen hand har börjat förbereda landning i vardagen, fastän vi inte lyfter härifrån än på några dagar.

Kanske vaknar autopiloten för att Canada är som halvvägs till Europa, inte minst när man bor i en svensk-kanadensisk familj. Här finns dessutom italiensk glass, fler europeiska bilar och möjlighet att ta sig en äkta fika - utan att automatiskt få french fries som tillbehör.

Här i Ottawa har man naturen runt knuten. Den har vi njutit av på badutflykten i förmiddags, och den genererar också en massa intressanta sportaffärer där det plötsligt är Pär som blir kvar längst. I Chicago var det annorlunda: när vi äntligen hittade Chicago Sports i stormarknaden vi besökte fanns där bara T-shirts och kepsar för olika basebollag och möjligen någon hockeytröja. För den som vill heja på andra som sportar alltså.

Alla planer nu görs med tanke på hettan. Hur många flaskor vatten behöver vi ta med? Hur långt är det mellan varje luftkonditionerad oas? 34-36 grader plus fuktighetseffekten i flera dagar. Lyckligtvis sover vi i källaren - husets svalaste utrymme. Om en stund ska vi förbereda middagen, någon gång under dessa tre veckor kan det ju kännas bra att laga mat...

Kväll i Chicago

Äntligen sval! Tack vare sen kvällsdusch o rummets AC. Såg en
celsiustermometer på stan, 28 grader kl 9 på kvällen. En gådag:
stan-museum-strand-tillbaka. Sen restaurang nära hotellet o lååång
promenad igen för att se 4 juli-fyrverkeri ut över sjön.

Taxiförarna kör som attan när man sitter i men lämnar alltid företräde när
man är utanför. Sånt får mig att tro på att Chicago är en trevlig stad.

Igårkväll besökte vi Willis tower, fd Sears o världens högsta. Jo, högt
var det. Med små glasbalkonger (även golvet) på våning 103. Alla utom Pär
vågade sig ut. Nu ska svullna fötter vila inför morgondagens shopping.

I bilen

I bilen från Marshfield till Chicago summerar vi resan så här långt. Själv känner jag att det här är sättet jag vill resa på, i många avseenden:

- Vi får se det riktiga USA, vi har besökt en handfull amerikanska hem, från maffiga sekelskiftesvillor, via mindre men nog så välkomnande villor, till de lägenheterna där två alkoholiserade kvinnor fått en hemvist som hjälpt dem komma på fötter.

- Vi möter människor mer på riktigt: Melissa som berättar om sin mans tuffa uppväxt och väljer en inte helt okontroversiell sångerska till vänortsprogrammets avslutningsmiddag (vi köpte förstås skivan), Sue och Mike som bäddar ur sitt sovrum för vår skull och berättar att de funderade på att emigrera när Bush var president, sysslingarna Jon och Becky som öppnar dörrarna till familjegarderoben när vi tar ett glas vin på rummet, av respekt för dem i familjen som far illa av tanken på att folk nyttjar alkohol.

- Resan är uppdelad i flera kapitel: vänortsutbytet, släktträffen, Chicago-dagarna (inklusive fjärde juli) och vännerna i Ottawa. När vi säger adjö till de släktingar som är kvar på hotellet – och inte minst hotellpoolen – känns det förstås vemodigt. Samtidigt riktar vi näsorna mot nästa äventyr.

Det vi kan sakna är naturupplevelser och rörelse. Och kanske emellanåt lite lättare mat. Men det är å andra sidan så våra semestrar brukar se ut så det här är en bra kontrast.

Många intryck lite tid!

Nu äntligen lite tid vid poolen med datorn. Pär visar säktträdet vi byggt på internet för några av sina äldre släktingar. Barnen badar förstås.

15-åriga bröllopsdagen firades på en diner i Pittsville där aunt Phebe - pappa Börjes kusin - bjöd på lunch, överraskningsglass och sång: "Happy anniverser-y-y..." Allt finns förevigat i en kamera som just nu inte står att finna. Tack Elsie för hälsningen!

Romantiken får nog vänta lite. Imorgon och några dagar framöver är det bara vi fyra i familjen som umgås - i storstaden Chicago. Det blir ett äventyr att köra dit men säkert rätt mysigt.