Näsan vänd österut

Bilden av hemma dyker upp i huvudet allt oftare. Först med lite suckar i släptåg; tidsomställningen som sägs vara värre österut, det instängda huset och tomma kylskåpet. Föreställer mig ilsket trätande över halvtömda resväskor.

Men sen har vi ju känslan av trägolvet mot fötterna, färgerna som säger välkommen hem - vårt alldeles egna lilla bo! Med myggfönster som vädrar ur värsta värmen och halmdoften, kanske lite ruccola som inte blommat över. TV-fåtöljen som väntar på att få omfamna lilla H i total avkoppling - hon som längtat hem mer än vi andra. Jag ser fram emot att se henne där när jag går förbi med det ena och det andra - exempelvis de 55 procent av packningen jag inte använt.

Oaserna i Ottawa

Nu sitter jag i en soffa i Ottawa, Canada, och helgar AC:n. Har förstått att den kunde behövas hemma också. Vi är nu inne på resans sista kapitel. Får emellanåt signaler från autopiloten som tydligen helt på egen hand har börjat förbereda landning i vardagen, fastän vi inte lyfter härifrån än på några dagar.

Kanske vaknar autopiloten för att Canada är som halvvägs till Europa, inte minst när man bor i en svensk-kanadensisk familj. Här finns dessutom italiensk glass, fler europeiska bilar och möjlighet att ta sig en äkta fika - utan att automatiskt få french fries som tillbehör.

Här i Ottawa har man naturen runt knuten. Den har vi njutit av på badutflykten i förmiddags, och den genererar också en massa intressanta sportaffärer där det plötsligt är Pär som blir kvar längst. I Chicago var det annorlunda: när vi äntligen hittade Chicago Sports i stormarknaden vi besökte fanns där bara T-shirts och kepsar för olika basebollag och möjligen någon hockeytröja. För den som vill heja på andra som sportar alltså.

Alla planer nu görs med tanke på hettan. Hur många flaskor vatten behöver vi ta med? Hur långt är det mellan varje luftkonditionerad oas? 34-36 grader plus fuktighetseffekten i flera dagar. Lyckligtvis sover vi i källaren - husets svalaste utrymme. Om en stund ska vi förbereda middagen, någon gång under dessa tre veckor kan det ju kännas bra att laga mat...

Kväll i Chicago

Äntligen sval! Tack vare sen kvällsdusch o rummets AC. Såg en
celsiustermometer på stan, 28 grader kl 9 på kvällen. En gådag:
stan-museum-strand-tillbaka. Sen restaurang nära hotellet o lååång
promenad igen för att se 4 juli-fyrverkeri ut över sjön.

Taxiförarna kör som attan när man sitter i men lämnar alltid företräde när
man är utanför. Sånt får mig att tro på att Chicago är en trevlig stad.

Igårkväll besökte vi Willis tower, fd Sears o världens högsta. Jo, högt
var det. Med små glasbalkonger (även golvet) på våning 103. Alla utom Pär
vågade sig ut. Nu ska svullna fötter vila inför morgondagens shopping.

I bilen

I bilen från Marshfield till Chicago summerar vi resan så här långt. Själv känner jag att det här är sättet jag vill resa på, i många avseenden:

- Vi får se det riktiga USA, vi har besökt en handfull amerikanska hem, från maffiga sekelskiftesvillor, via mindre men nog så välkomnande villor, till de lägenheterna där två alkoholiserade kvinnor fått en hemvist som hjälpt dem komma på fötter.

- Vi möter människor mer på riktigt: Melissa som berättar om sin mans tuffa uppväxt och väljer en inte helt okontroversiell sångerska till vänortsprogrammets avslutningsmiddag (vi köpte förstås skivan), Sue och Mike som bäddar ur sitt sovrum för vår skull och berättar att de funderade på att emigrera när Bush var president, sysslingarna Jon och Becky som öppnar dörrarna till familjegarderoben när vi tar ett glas vin på rummet, av respekt för dem i familjen som far illa av tanken på att folk nyttjar alkohol.

- Resan är uppdelad i flera kapitel: vänortsutbytet, släktträffen, Chicago-dagarna (inklusive fjärde juli) och vännerna i Ottawa. När vi säger adjö till de släktingar som är kvar på hotellet – och inte minst hotellpoolen – känns det förstås vemodigt. Samtidigt riktar vi näsorna mot nästa äventyr.

Det vi kan sakna är naturupplevelser och rörelse. Och kanske emellanåt lite lättare mat. Men det är å andra sidan så våra semestrar brukar se ut så det här är en bra kontrast.

Många intryck lite tid!

Nu äntligen lite tid vid poolen med datorn. Pär visar säktträdet vi byggt på internet för några av sina äldre släktingar. Barnen badar förstås.

15-åriga bröllopsdagen firades på en diner i Pittsville där aunt Phebe - pappa Börjes kusin - bjöd på lunch, överraskningsglass och sång: "Happy anniverser-y-y..." Allt finns förevigat i en kamera som just nu inte står att finna. Tack Elsie för hälsningen!

Romantiken får nog vänta lite. Imorgon och några dagar framöver är det bara vi fyra i familjen som umgås - i storstaden Chicago. Det blir ett äventyr att köra dit men säkert rätt mysigt.

Dags för Marshfield

Läggdags på vår tredje anhalt - Marshfield Wisconsin - ungefär 30 mil söder om Duluth. Efter en del stök med hyrbilen och några vilseturer beroende på vägarbeten, GPS:n och vår egen ouppmärksamhet kom vi fram vid sjutiden på kvällen. Ungefär samtidigt började släktingarna ramla in: tre sysslingar till Pär med hela eller delar av sina familjer, deras mamma med make och en faster. Imorgon kommer en syssling till från samma syskonskara.

Lätta att knyta kontakt med de här också, som alla andra vi träffats hittills. Och inte på nåt påklistrat sätt utan avspänt. De kan konsten att lära känna andra människor, få oss att känna oss hemma. Efter barnens efterlängtade pooldopp och sen middag på Perkins ligger vi nu uppradade i våra dubbla queen-size-sängar i ett väl tilltaget rum, gott och väl 30 kvadratmeter. Pär läser Nybyggarna, Elsa pysslar med sin Nintendo-hund, Hilma försöker sova och jag skriver. Fast inte länge till känner jag. Gonatt!

Utan a,a och o

Oj, vad svart att hinna skriva! Och nu har jag hamnat vid en amerikansk dator hos var fantastiska vanfamilj Nordins. De har flyttat ur sitt sovrum och badrum for var skull, skjutsat oss, hamtat saker vi glomt, lagat var resvaska och, inte minst, ordnat sa att en sjukskoterska kunde skolja vaxet ur Elsas ora. Hon har haft vatten i orat mer eller mindre konstant sedan forsta doppet i hotellpoolen, och att hora illa underlattar ju inte formagan att lara sig engelska precis. Nu ar vaxet iallafall borta och Elsa hor battre an nagonsin forr.

Nu bar det snart av till farewell-knytis i en park och sedan ska Par halla ett foredrag i en kyrka som forvantas bli fullsatt. Han har verkligen fatt mycket uppmarksamhet for sina fragor och kommer nog att vara mycket nojd men trott imorgon nar vi borjar resan mot Marshfield. Jag och tjejerna har umgatts med Sue, Mike, Ryan och Anna idag, gatt en lang promenad, shoppat litegrann och forstas, tagit hand om Elsas ora.

Midsommardopp

Hilma tar dagens första pooldopp precis efter frukost. Tur att den där en-timmes-kramp-regeln inte gäller längre. Igår blev det tre pooldopp för barnen. Ett före frukost, ett på eftermiddagen när vi kom tillbaka till hotellet och ett på potluck-festen (knytkalaset) hos några av våra värdar.

Mediamygg

Dom här Wallinarna har en förmåga att hålla sig framme...

Framme och duschade och sovda - härligt!

I slutet av resan räknade vi ut att restiden från dörr till dörr - om allt gick enligt tidplanen - skulle bli 22 timmar. Ganska bra att vi inte insåg det tidigare. Också en himla tur att vi gick helt oberörda genom trafikkaoset på O'Hare-flygplatsen i Chicago. Eller kanske inte helt - vi fick cirkla några extra varv över Milwaukee och omgivningar, Hilma med spypåse i famnen, innan vi kunde landa i det turbulenta vädret. En stor blixt rakt fram i synfältet välkomnade oss till amerikanskt territorium.

Bortåt en femtedel av flighterna var inställda på grund av vädret, och några av våra vänortsdelegater fastnar därför ett extra dygn på annat håll i USA. Vårt lilla plan mot Duluth inte bara avgick - utan gjorde det nästan on time. Innan dess hade Elsa hunnit sträcka ut sig på den genomskitiga heltäckningsmattan i vänthallen, och äntligen somnat en stund.















Det har gått hur bra som helst med barnen. Knappt ett gny har de gett i från sig, och glada var de när vi först fick åka taxi med toypudeln Teddy Bear och hans betydligt mer björnliknande husse, sedan checka in på hotellet med dörren ut mot inomhuspoolen och en stor kasse kepsar, godis och andra presenter.



Hej, hej, USA!!!

Defeniteley a high tech trip

I vårt ressällskap, för tillfället på 7 personer, nyttjas just nu fyra
mobiler och en bärbar dator, ytterligare en står på vänt. Men vi pratar
faktiskt med varann oxå, på 22 timmars enkel resa hinns det med...

Förtankar

Vaknar för tidigt idag igen. Vet inte om det är resfeber eller bara att det är så ljust ute. Nu ska vi i alla fall ut på äventyr, hela familjen. Det är så det känns och det känns bra. En resa som också vi vuxna får lite magpirr av, till det stora landet i väster. Många ingredienser; lite jobb och (vad vi inbillar oss) avspänd representation, svenskbygder, svenskättade sysslingar, hyrbil, storstad och slutligen Canada och vänner vi känner sedan tidigare.

Jag tror barnen plockar ut andra delar som huvudingredienser: åka flygplan (äntligen!!!), prata engelska, bada pool. För oss alla blir det ovant att vara tillsammans så mycket utan en himla massa nyttigvarande från min och Mannens del. Måla här, snickra där är den vanliga hemmavisan. Vi kommer att vara tillsammans, men med folk omkring oss nästan hela tiden – det är vi inte heller vana vid, hemmaråttor som vi är. Många av dem vi ska träffa känner vi inte. Eller jo, det kanske vi gör litegrann, efter månader av försiktigt kontaktskapande per mejl.

I detta ska vi inte bara manövrera, utan också vila, slappna av, fira vår semester. Det kan bli en övning i munkhjärta detta; att kunna möta människor med värme, öppenhet och utan oro. Också sig själv.

Första inlägget?

Om det nu kommer fram, postat genom mobil-epost som det är. Att resande
innebär så mycket IT-tid, åtminstone i förväg, det trodde vi inte. Till
och med Pär har suttit halvdagavis vid datorn i helgen.