Dags för Marshfield

Läggdags på vår tredje anhalt - Marshfield Wisconsin - ungefär 30 mil söder om Duluth. Efter en del stök med hyrbilen och några vilseturer beroende på vägarbeten, GPS:n och vår egen ouppmärksamhet kom vi fram vid sjutiden på kvällen. Ungefär samtidigt började släktingarna ramla in: tre sysslingar till Pär med hela eller delar av sina familjer, deras mamma med make och en faster. Imorgon kommer en syssling till från samma syskonskara.

Lätta att knyta kontakt med de här också, som alla andra vi träffats hittills. Och inte på nåt påklistrat sätt utan avspänt. De kan konsten att lära känna andra människor, få oss att känna oss hemma. Efter barnens efterlängtade pooldopp och sen middag på Perkins ligger vi nu uppradade i våra dubbla queen-size-sängar i ett väl tilltaget rum, gott och väl 30 kvadratmeter. Pär läser Nybyggarna, Elsa pysslar med sin Nintendo-hund, Hilma försöker sova och jag skriver. Fast inte länge till känner jag. Gonatt!

Utan a,a och o

Oj, vad svart att hinna skriva! Och nu har jag hamnat vid en amerikansk dator hos var fantastiska vanfamilj Nordins. De har flyttat ur sitt sovrum och badrum for var skull, skjutsat oss, hamtat saker vi glomt, lagat var resvaska och, inte minst, ordnat sa att en sjukskoterska kunde skolja vaxet ur Elsas ora. Hon har haft vatten i orat mer eller mindre konstant sedan forsta doppet i hotellpoolen, och att hora illa underlattar ju inte formagan att lara sig engelska precis. Nu ar vaxet iallafall borta och Elsa hor battre an nagonsin forr.

Nu bar det snart av till farewell-knytis i en park och sedan ska Par halla ett foredrag i en kyrka som forvantas bli fullsatt. Han har verkligen fatt mycket uppmarksamhet for sina fragor och kommer nog att vara mycket nojd men trott imorgon nar vi borjar resan mot Marshfield. Jag och tjejerna har umgatts med Sue, Mike, Ryan och Anna idag, gatt en lang promenad, shoppat litegrann och forstas, tagit hand om Elsas ora.

Midsommardopp

Hilma tar dagens första pooldopp precis efter frukost. Tur att den där en-timmes-kramp-regeln inte gäller längre. Igår blev det tre pooldopp för barnen. Ett före frukost, ett på eftermiddagen när vi kom tillbaka till hotellet och ett på potluck-festen (knytkalaset) hos några av våra värdar.

Mediamygg

Dom här Wallinarna har en förmåga att hålla sig framme...

Framme och duschade och sovda - härligt!

I slutet av resan räknade vi ut att restiden från dörr till dörr - om allt gick enligt tidplanen - skulle bli 22 timmar. Ganska bra att vi inte insåg det tidigare. Också en himla tur att vi gick helt oberörda genom trafikkaoset på O'Hare-flygplatsen i Chicago. Eller kanske inte helt - vi fick cirkla några extra varv över Milwaukee och omgivningar, Hilma med spypåse i famnen, innan vi kunde landa i det turbulenta vädret. En stor blixt rakt fram i synfältet välkomnade oss till amerikanskt territorium.

Bortåt en femtedel av flighterna var inställda på grund av vädret, och några av våra vänortsdelegater fastnar därför ett extra dygn på annat håll i USA. Vårt lilla plan mot Duluth inte bara avgick - utan gjorde det nästan on time. Innan dess hade Elsa hunnit sträcka ut sig på den genomskitiga heltäckningsmattan i vänthallen, och äntligen somnat en stund.















Det har gått hur bra som helst med barnen. Knappt ett gny har de gett i från sig, och glada var de när vi först fick åka taxi med toypudeln Teddy Bear och hans betydligt mer björnliknande husse, sedan checka in på hotellet med dörren ut mot inomhuspoolen och en stor kasse kepsar, godis och andra presenter.



Hej, hej, USA!!!

Defeniteley a high tech trip

I vårt ressällskap, för tillfället på 7 personer, nyttjas just nu fyra
mobiler och en bärbar dator, ytterligare en står på vänt. Men vi pratar
faktiskt med varann oxå, på 22 timmars enkel resa hinns det med...

Förtankar

Vaknar för tidigt idag igen. Vet inte om det är resfeber eller bara att det är så ljust ute. Nu ska vi i alla fall ut på äventyr, hela familjen. Det är så det känns och det känns bra. En resa som också vi vuxna får lite magpirr av, till det stora landet i väster. Många ingredienser; lite jobb och (vad vi inbillar oss) avspänd representation, svenskbygder, svenskättade sysslingar, hyrbil, storstad och slutligen Canada och vänner vi känner sedan tidigare.

Jag tror barnen plockar ut andra delar som huvudingredienser: åka flygplan (äntligen!!!), prata engelska, bada pool. För oss alla blir det ovant att vara tillsammans så mycket utan en himla massa nyttigvarande från min och Mannens del. Måla här, snickra där är den vanliga hemmavisan. Vi kommer att vara tillsammans, men med folk omkring oss nästan hela tiden – det är vi inte heller vana vid, hemmaråttor som vi är. Många av dem vi ska träffa känner vi inte. Eller jo, det kanske vi gör litegrann, efter månader av försiktigt kontaktskapande per mejl.

I detta ska vi inte bara manövrera, utan också vila, slappna av, fira vår semester. Det kan bli en övning i munkhjärta detta; att kunna möta människor med värme, öppenhet och utan oro. Också sig själv.

Första inlägget?

Om det nu kommer fram, postat genom mobil-epost som det är. Att resande
innebär så mycket IT-tid, åtminstone i förväg, det trodde vi inte. Till
och med Pär har suttit halvdagavis vid datorn i helgen.