I bilen från Marshfield till Chicago summerar vi resan så här långt. Själv känner jag att det här är sättet jag vill resa på, i många avseenden:
- Vi får se det riktiga USA, vi har besökt en handfull amerikanska hem, från maffiga sekelskiftesvillor, via mindre men nog så välkomnande villor, till de lägenheterna där två alkoholiserade kvinnor fått en hemvist som hjälpt dem komma på fötter.
- Vi möter människor mer på riktigt: Melissa som berättar om sin mans tuffa uppväxt och väljer en inte helt okontroversiell sångerska till vänortsprogrammets avslutningsmiddag (vi köpte förstås skivan), Sue och Mike som bäddar ur sitt sovrum för vår skull och berättar att de funderade på att emigrera när Bush var president, sysslingarna Jon och Becky som öppnar dörrarna till familjegarderoben när vi tar ett glas vin på rummet, av respekt för dem i familjen som far illa av tanken på att folk nyttjar alkohol.
- Resan är uppdelad i flera kapitel: vänortsutbytet, släktträffen, Chicago-dagarna (inklusive fjärde juli) och vännerna i Ottawa. När vi säger adjö till de släktingar som är kvar på hotellet – och inte minst hotellpoolen – känns det förstås vemodigt. Samtidigt riktar vi näsorna mot nästa äventyr.
Det vi kan sakna är naturupplevelser och rörelse. Och kanske emellanåt lite lättare mat. Men det är å andra sidan så våra semestrar brukar se ut så det här är en bra kontrast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar