Näsan vänd österut

Bilden av hemma dyker upp i huvudet allt oftare. Först med lite suckar i släptåg; tidsomställningen som sägs vara värre österut, det instängda huset och tomma kylskåpet. Föreställer mig ilsket trätande över halvtömda resväskor.

Men sen har vi ju känslan av trägolvet mot fötterna, färgerna som säger välkommen hem - vårt alldeles egna lilla bo! Med myggfönster som vädrar ur värsta värmen och halmdoften, kanske lite ruccola som inte blommat över. TV-fåtöljen som väntar på att få omfamna lilla H i total avkoppling - hon som längtat hem mer än vi andra. Jag ser fram emot att se henne där när jag går förbi med det ena och det andra - exempelvis de 55 procent av packningen jag inte använt.

Oaserna i Ottawa

Nu sitter jag i en soffa i Ottawa, Canada, och helgar AC:n. Har förstått att den kunde behövas hemma också. Vi är nu inne på resans sista kapitel. Får emellanåt signaler från autopiloten som tydligen helt på egen hand har börjat förbereda landning i vardagen, fastän vi inte lyfter härifrån än på några dagar.

Kanske vaknar autopiloten för att Canada är som halvvägs till Europa, inte minst när man bor i en svensk-kanadensisk familj. Här finns dessutom italiensk glass, fler europeiska bilar och möjlighet att ta sig en äkta fika - utan att automatiskt få french fries som tillbehör.

Här i Ottawa har man naturen runt knuten. Den har vi njutit av på badutflykten i förmiddags, och den genererar också en massa intressanta sportaffärer där det plötsligt är Pär som blir kvar längst. I Chicago var det annorlunda: när vi äntligen hittade Chicago Sports i stormarknaden vi besökte fanns där bara T-shirts och kepsar för olika basebollag och möjligen någon hockeytröja. För den som vill heja på andra som sportar alltså.

Alla planer nu görs med tanke på hettan. Hur många flaskor vatten behöver vi ta med? Hur långt är det mellan varje luftkonditionerad oas? 34-36 grader plus fuktighetseffekten i flera dagar. Lyckligtvis sover vi i källaren - husets svalaste utrymme. Om en stund ska vi förbereda middagen, någon gång under dessa tre veckor kan det ju kännas bra att laga mat...

Kväll i Chicago

Äntligen sval! Tack vare sen kvällsdusch o rummets AC. Såg en
celsiustermometer på stan, 28 grader kl 9 på kvällen. En gådag:
stan-museum-strand-tillbaka. Sen restaurang nära hotellet o lååång
promenad igen för att se 4 juli-fyrverkeri ut över sjön.

Taxiförarna kör som attan när man sitter i men lämnar alltid företräde när
man är utanför. Sånt får mig att tro på att Chicago är en trevlig stad.

Igårkväll besökte vi Willis tower, fd Sears o världens högsta. Jo, högt
var det. Med små glasbalkonger (även golvet) på våning 103. Alla utom Pär
vågade sig ut. Nu ska svullna fötter vila inför morgondagens shopping.

I bilen

I bilen från Marshfield till Chicago summerar vi resan så här långt. Själv känner jag att det här är sättet jag vill resa på, i många avseenden:

- Vi får se det riktiga USA, vi har besökt en handfull amerikanska hem, från maffiga sekelskiftesvillor, via mindre men nog så välkomnande villor, till de lägenheterna där två alkoholiserade kvinnor fått en hemvist som hjälpt dem komma på fötter.

- Vi möter människor mer på riktigt: Melissa som berättar om sin mans tuffa uppväxt och väljer en inte helt okontroversiell sångerska till vänortsprogrammets avslutningsmiddag (vi köpte förstås skivan), Sue och Mike som bäddar ur sitt sovrum för vår skull och berättar att de funderade på att emigrera när Bush var president, sysslingarna Jon och Becky som öppnar dörrarna till familjegarderoben när vi tar ett glas vin på rummet, av respekt för dem i familjen som far illa av tanken på att folk nyttjar alkohol.

- Resan är uppdelad i flera kapitel: vänortsutbytet, släktträffen, Chicago-dagarna (inklusive fjärde juli) och vännerna i Ottawa. När vi säger adjö till de släktingar som är kvar på hotellet – och inte minst hotellpoolen – känns det förstås vemodigt. Samtidigt riktar vi näsorna mot nästa äventyr.

Det vi kan sakna är naturupplevelser och rörelse. Och kanske emellanåt lite lättare mat. Men det är å andra sidan så våra semestrar brukar se ut så det här är en bra kontrast.

Många intryck lite tid!

Nu äntligen lite tid vid poolen med datorn. Pär visar säktträdet vi byggt på internet för några av sina äldre släktingar. Barnen badar förstås.

15-åriga bröllopsdagen firades på en diner i Pittsville där aunt Phebe - pappa Börjes kusin - bjöd på lunch, överraskningsglass och sång: "Happy anniverser-y-y..." Allt finns förevigat i en kamera som just nu inte står att finna. Tack Elsie för hälsningen!

Romantiken får nog vänta lite. Imorgon och några dagar framöver är det bara vi fyra i familjen som umgås - i storstaden Chicago. Det blir ett äventyr att köra dit men säkert rätt mysigt.